Med datalagringsdirektivet så sparas informationen om var du befinner dig och vilka du kontaktar och när du kontaktar dem via telefon eller internet. Det gör det möjligt att rita en karta med tidsuppgifter och platser där du har befunnit dig under det senaste halvåret eller mer, beroende på hur länge lagringen ska ske. Så här kan det se ut. Till det fås ett fullständligt register över alla personer du kontaktat via Internet eller telefon under den perioden. Staten kan därmed ta reda på allt om var du befunnit dig och vilka personer du känner. Du har inte längre något privatliv utan staten vet därmed de mesta om dig. Piratpartiet ser ingen anledning till en sådan stor inskränkning i den personliga integriteten och vill därmed stoppa datalagringsdirektivet som ett brott mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter och Sveriges grundlag.
Datalagringsdirektivet är ett beslut från EU om lagstiftning som skulle införas i medlemsstaterna 2007. Syftet är att få en gemensam standard för vilka s.k. trafikdata som sparas av de olika tele- och internetoperatörerna i EU:s medlemsländer. Trafikdata är uppgifter om vilka du har kontaktat, varifrån och när. Detta data som sedan ska kunna användas till exempel vid brottsbekämpning och sökandet efter terrorister.
Sverige var under den förra socialdemokratiska regeringen en av initiativtagarna till direktivet efter bombdåden i Madrid 2004. Trots det är Sverige sena med att införa det. Ett lagförslag är klart och riksdagen ska rösta om det den 16 mars.
Telefoni- och internetleverantörer kommer när lagen införs att vara skyldiga att lagra trafikinformation i minst sex månader. (Direktivet säger mellan sex månader och två år, den svenska diskussionen har hittills handlat om sex månader eller ett år.) Med trafikinformation menar man de data som uppstår hos operatörerna som talar om vilka som kommunicerar, var de befinner sig och när det sker.
I den utredning som ligger till grund för det planerande införandet i Sverige (SOU 2007:76 - Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning) kan man utläsa att det som ska sparas är information om: telefonnummer och/eller IP-adress, abbonentuppgifter, geografisk plats för båda parter, starttid, sluttid och datum för kommunikation, vilken utrustning och tjänst som använts, på- och avloggningstider, samt vilken typ av anslutning det rör sig om. De kommunikationsvägar som omfattas är fast telefoni, mobiltelefoni, internettelefoni, meddelandehantering som e-post och SMS och alla former av internetåtkomst.
Dessa uppgifter ska även lagras för misslyckade försök till kommunikation.
Genom att sätta en lägsta nivå för vilka data som sparas hos operatörerna och hur länge, så säkrar man möjligheten att spåra fel och sabotage, samt tillgång till informationen för rättsvårdande myndigheter vid behov. Genom att sätta en högsta nivå så inför man ett minimiskydd för abonnenternas personliga integritet.
Alla leverantörer lagrar redan idag trafikdata för att kunna skicka räkningar till abonnenterna. Datat får dock bara sparas så länge detta ändamål kräver; operatörerna är uttryckligen förbjudna att lagra det efter att det inte längre behövs för teknisk eller ekonomisk hänsyn. Lagen ändrar alltså läget från att det har varit förbjudet att lagra dessa känsliga uppgifter, till att det i stället ska vara tvunget.
När lagring av trafikdata läggs samman med annan lagstiftning, som nya regler för polisarbete och åtalsförberedelser, så visar det sig att staten gett sig själv rätten att se oss över axeln. Staten får tillgång till ett register över alla våra elektroniska kontakter och våra mobiltelefoner förvandlas till spårsändare.
Redan idag är bortåt fyrtio procent av alla telefonavlyssningar irrelevanta och överskottsinformation. Det är med andra ord långt ifrån bara verkliga brottslingar som avlyssnas och vi kan knappast förvänta oss att den situationen förbättras med mindre än att det görs en rejäl kursomläggning. I och med teledatalagringen ger vi staten ett verktyg som gör att man i efterhand kommer kunna spåra precis vem som gjort vad med vem, var och när.
Det betyder till exempel att staten förbehåller sig rätten att kunna ta reda på hur politiska organisationer byggs upp, vilka läkare du kontaktar och hur ofta, hur många och täta kontakter du har med dina vänner och bekanta. Den goda staten säger att dessa uppgifter inte ska missbrukas, men hur vet vi att staten alltid är god? Hur kan vi idag förutspå hur de framtida begränsningarna för användandet av datalagringens information kommer se ut?
Utöver frågan om vår rätt till privatliv finns det minst tre andra negativa aspekter med denna massiva datalagring.
För det första kostar den pengar. När Danmark införde datalagringsdirektivet under 2007 gick notan på motsvarande en kvarts miljard svenska kronor. Eftersom Sverige är ett till ytan större land med fler invånare, så lär kostnaden blir ännu högre för oss. En av anledningarna till att direktivet inte införts i Sverige än är att det inte är utrett hur det ska betalas.
(Ibland hör man argumentet "vi måste, för vi får böter annars" som skäl att införa direktivet i lag. Det är osant av två skäl. För det första är kostnaden för trafikdatalagringen högre än böterna för att låta bli den, så om man tänker rent ekonomiskt, så ska den inte införas. För det andra finns det processer för att ifrågasätta om direktivet är förenligt med mänskliga rättigheter, som Sverige kan välja att följa i stället för att införa det som lag.)
För det andra leder det till självcensur; människor kommer undvika att kommunicera om känsliga saker. Att bromsa kommunikationen i ett modernt samhälle, att rädsla och tveksamhet sprider påverkar allt annat - lycka, välfärd, omsorg, skola ... allt. Och självcensuren är verklighet. Efter införandet av datalagringsdirektivet i Tyskland gjordes en undersökning där 11% av de tillfrågade uppgav att de undvikit att använda epost, telefon eller mobiltelefon. Hela 52% uppgav också att de antagligen inte skulle använda telekommunikation för känsliga ärenden.
För det tredje är det inte ens effektivt mot den brottslighet man vill komma åt. En undersökning från Tyskland som gjordes innan datalagringen avskaffades där visade att lagringen endast gjort skillnad i 0,002% av brottsutredningarna. Ja, du läste rätt: noll komma noll noll två procent.
När Sverige sköt upp införandet av datalagringsdirektivet ledde det till att vi fälldes i EU-domstolen. Om våra skäl inte är goda nog kommer detta leda till att vi får betala ett miljonvite till EU. Alliansregeringen har dock valt att inte ta den diskussionen, och inget av regeringsalternativen var intresserade av att diskutera frågan i valrörelsen 2010. I stället sköts frågan upp förbi hela valrörelsen och införs nu.
Nu är Sverige långt ifrån det enda landet där datalagringsdirektivet får kritik. Den tyska författningsdomstolen har begränsat tyska myndigheters tillgång till informationen. Den rumänska författningsdomstolen har slagit fast att direktivet strider mot Rumäniens grundlag. De finns gott om argument för att direktivet till och med strider mot EU-stadgan, eftersom det inte är förenligt med Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I väntan på att olika juridiska instanser reder ut begreppen anser Piratpartiet att vi helt enkelt ska vägra införa direktivet. Den metoden har använts förr av medlemsländer som ett av många sätt att påverka EU:s lagstiftning. Till och med Sverige som är ett av de länder som är lydigast har låtit bli att införa EU-direktiv utan att himlen fallit ner över våra huvuden. En nyligen gjord undersökning av de länder där direktivet införts visar dessutom att de lokala lagstiftarna ofta har gått längre än vad direktivet tillåter och att dessa implementationer alltså är illegala.
Datalagringsdirektivet har varit under frän kritik från många håll, inte minst människorättsorganisationer, och har lett till en stor utvärdering av direktivet. Denna utvärdering ska presenteras av EU-kommissionen den 23 mars, men en hel del har läckt ut i förväg. EU-kommissionen förväntas föreslå att direktivet dras tillbaka helt eller i stora delar, och som minimum görs frivilligt för medlemsstaterna.
För att undvika att riksdagsbeslutet tas efter att EU-kommissionens förslag om tillbakadragande blivit officiellt känt, så är alltså beslutet i den svenska riksdagen planerat att tas en vecka tidigare, trots att vi redan väntat sedan 2007.
Våren 2010 blev frågan om datalagringsdirektivet ännu mer tillspetsat när kristdemokratiska europaparlamentariker (däribland Alf Svensson) lyckades få en majoritet av parlamentet att stödja en skriftlig förklaring mot barnpornografi. Förklaringen föreslog mer verkningsfulla metoder för att bekämpa barnporren och ett av dessa var att till datalagringsdirektivet foga ett krav på att spara all söktrafik - det vill säga alla de söksträngar internetanvändare skriver in i sökmotorer såsom till exempel google. Initiativet kallade sig för Smile29.
Justitieminister Beatrice Ask har redan aviserat ytterligare utökningar av trafikdatalagringen, som innebär att polisen kommer att få tillgång till det integritetskänsliga övervakningsdatat för samtliga brott, alltså även bagatellbrott från rödljuscykling och uppåt. Det förväntas också föreslås att polisen ska kunna spåra dig i realtid, och inte bara historiskt.
Ett argument för trafikdatalagringens införande har annars varit att det bara ska gälla den grova organiserade brottsligheten. Detta har man alltså redan tummat på.
Moderaterna – Är för ett införande med sex månaders lagringstid efter kompromiss i alliansen, ville tidigare ha ett år.
Folkpartiet – Är för ett införande med sex månaders lagringstid.
Kristdemokraterna – Är för ett införande med sex månaders lagringstid. Ledande företrädare stöder dessutom Smile29.
Centern – Är för ett införande med sex månaders lagringstid. Påstår att de är emot men att vi är tvungna att införa direktivet.
Socialdemokraterna – Arbetade för ett införande med ett års lagringstid i en kompromiss i valrörelsen 2010. Vill ha två år.
Miljöpartiet – Ingick en uppgörelse med s och v om ett införande med ett års lagringstid i valrörelsen 2010, trots att de är emot. Förväntas rösta för en minoritetsbordläggning (uppskjutning av beslutet i ett år) den 16 mars.
Vänsterpartiet – Ingick en uppgörelse med s och mp om ett införande med ett års lagringstid i valrörelsen 2010, trots att de är emot. Förväntas rösta för en minoritetsbordläggning (uppskjutning av beslutet i ett år) den 16 mars.
Sverigedemokraterna – Vill ha trafikdatalagring, men kräver längre lagringstid än de föreslagna sex månaderna och kräver också att det registrerade trafikdatat ska lagras i Sverige. Förväntas rösta för en minoritetsbordläggning (uppskjutning av beslutet i ett år) den 16 mars.
Nyttiga länkar: Datalagringen i siffror Data protection EU Data protection authorities Data protection wiki Internetdagarna Wikipedia SvD opassande.se Kreativ Rauschen IDG Minimaliteter Mediafax Affärsvärlden DN
